Hur kan huset inte finnas mer?

Idag är det 6 månader sedan branden. Man kan ju tycka att man bör ha tagit in en sådan sak vid det här laget och att man bör ha gått vidare. Och det har vi nog i mångt och mycket gjort. Men ändå slås jag dagligen av tanken; Hur kan huset inte finnas mer?
 
Vårat fina, älskade, underbara hus är liksom bara bort. Det bara försvann!
I början minns jag hur jag kunde vakna upp mitt i natten alldeles kallsvettig och tänka; Jag har slarvat bort huset. Jag kände genuint att det var mitt fel att huset försvann, för det var jag som hade lämnat huset sist. Det var jag som tog ansvar för huset nu när mamma inte längre orkade. Jag kände precis som ett slarvigt barn, att nu kommer mamma bli arg för att jag slarvat bort huset.
 
Vi började succesivt skapa en bild av vad som skedde och mycket tyder på att blixten slog ner i vårt hus. Vi fick en fattbar förklaring men ändå kan jag inte riktigt förstå att huset inte står kvar. Jag minns ju huset så tydligt. Hur kan det då inte finnas kvar när minnesbilderna är alldeles skarpa. Jag t.o.m. känner träts ådring i mina fingertoppar. Hur kan jag känna och minnas detta om huset inte finns?
 
Sedan kom sorgen, sorgen över att aldrig kunna få tillbaka det vi hade. Detta har berabetats både hemma, med försäkringsbolaget och husfirman. Den genuina, nästan barnsliga, övertygelsen om att huset är oersättbart. Oersättbart både i materiell mening men framförallt i känslomässig mening.
 
Vägen vidare har vi försök hitta och här har vi nog mest snurrat runt i cirklar. För hur vet man vad som skall byggas upp om man aldrig ens funderat på att bygga hus? Och hur vet man hur mycket ett ersättningshus får kosta om man aldrig budgeterat för ett bygge?
 
Vi har fått lära oss om saker som vi aldrig velat lära oss om...såsom rivningslov, bodelningar, detaljplaner osv. Vi har tvingats ägna hundratals och åter hundratals timmar åt något vi inte vill behöva göra.
 
Det har varit känslomässigt starka och omväxlande 6 månader. Och jag hade hoppats att vi hade varit längre fram i ersättningsprocessen än vad vi är. Men nu är det inte så, och vi får jobba vidare ifrån där vi är. Någon gång i framtiden (för hoppningsvis inte för långt borta) har vi ett nytt hus på tomten att älska.
 
 
1 Nina & co:

skriven

Kram fina du! Jag hoppas också att det snart finns ett nytt hus för er <3

Svar: Tack :) Det har varit en konstig, tankfull dag.
Trebarnsmamman

2 Madde:

skriven

Jag lider med er. Fy tusan vilken mardröm :/ hoppas ni får mycket medvind i seglen nu så att ni snart har ert nya hem!

Svar: Tack för omtanken. Vi hoppas också på lite medvind nu. Vill ha ett tydligt och greppbart mål att jobba mot.
Trebarnsmamman

3 Claudia :

skriven

Åh herre gud! Vilket trauma. För er alla. Jag hoppas att ni snart har ett nytt hus att bry er om och vårda.

Svar: Jepp, ett trauma är rätta ordet på det som hände. Än idag minns jag bara chocken och allt som därefter hände är helt suddigt.
Trebarnsmamman

4 AngelicasVärld:

skriven

USCH så hemskt...jag vet inte hur/om jag skulle klara av något liknande!

KRAMAR

Svar: Man har inget val att klara av eller inte. När det händer så händer det. Det är bara att bita ihop. Därför är denna blyg bra att ha, här ältar jag, här svär jag och här glädjs jag.
Trebarnsmamman

5 Jasmine:

skriven

Så tråkigt att ni fick uppleva detta, jag beklagar.
Hoppas att framtiden blir ljusare för er och att ni finner ett nytt hem att trivas i.
Kram

Svar: Ja, vi jobbar på att kunna bygga upp inte bara ett bra hus utan ett bättre hus. Samtidigt som vi försöker minnas allt positivt med det gamla huset.
Trebarnsmamman

6 Mia Elisa:

skriven

Kämpa på! Jag hoppas verkligen att ni får ett nytt fint hem snart!

Svar: Tack, vi kämpar!
Trebarnsmamman

7 Ida Nilsson:

skriven

Fy, jag förstår verkligen hur du känner. Jag vet inte hur jag skulle reagera om vårt hus skulle brinna ner, hemska tanke... :( Hoppas tiden går snabbt tills ni har ert nya hem!

Svar: Det lustiga är att i samband med skogsbränderna bara någon månad diskuterade jag detta med flera vänner och konstaterade att jag skulle gå sönder om det hände vårt hus något. Sedan bara hände det, och ja, jag gick sönder. Nu jobbar jag på att gå hel igen.
Trebarnsmamman

8 Annster:

skriven

Måste vara en hemsk känsla :(

Kram

Svar: Ja, det var en ofattbar sorg och känslorna åker fortfarande berg och dal bana.
Trebarnsmamman

9 Robex Lundgren:

skriven

fint

10 Sara:

skriven

Usch vilken madröm, lider verkligen med er :( <3

Svar: Ja, det är en mardröm...
Nya huset

Kommentera här: