Beskedet

Den 22 oktober var en sådan där dag när allt går fel.
Stress på jobbet
Barn som befinner spig på fle ställe vid fel tillfälle
Massor att göra och tiden som bara försvinner.
Redan innan det hemska telefonsamtalet sa jag att detta var en alldels förskräcklig dag, men den blev inte bättre!
 
På kvällen, när jag äntligen skulle pusta ut, ronger telefonen. Det är räddningstjänsten och de börjar med att fråga om jag sitter ner. Så det var bara att sitta ner. De kommande minutrarna är de hitills hemskaste minuter jag uppplevt i mitt liv. Under tiden som han berätttar vad som hänt upplever jag tankar som;
- Han skämtar, detta är dolda kameran
- Det här rör inte mig, de måste fått tag på fel person
- Det är en dröm, en overklig och hemsk mardröm
Eftersom jag inte tror ett ord av det han säger startar jag datorn och googlar paralellt. Jag möts av följande:
 
och det här:
 
Man berättar att huset var övertänt när deltidsbrandkåren kom dit och att det därför inte hade funnits något att göra mer än att försöka rädda omkringliggande byggnader.
När vi lagt på inser jag att jag måste berätta för mamma, men jag tvivlar fortfarande på att det verkligen är vårt hus. Jag bestämmer mig för att ringa en av de åretruntboende på ön som jag känner ganska väl. En halvtimme senare kommer ett samtal från honom; Jo, det är vårt hus som brunnit, och nej det finns inget kvar. Då ringer jag mamma.

När det som inte får hända händer

1976 köpte mina föräldrar en tomt i Stockholms söda skärgård
1977 bygdes huset
2001 skildes mina föräldrar
2003 fick jag ta över pappas del i huset och äger nu halva huset tillsammans med min mamma
2011 skadar sig min mamma så pass att hon därefter inte kunnat vara i huset
2014-10-22 brinner huset ner
 
Vårt andningshål, vårt semestertillhåll, vårt älskade hus har förvandlats till sot och aska.
 
Det finns bara en väg, och det är att kämpa för att bygga upp vårt paradis!