Vet faktiskt inte om jag skall skratta eller gråta...

...men i går fick vi ett bakslag vad gäller huset, idag ett till. Dagen bakslag hade dessutom kunnat undvikas om husfirman hade gjort saker i god tid istället för sista minuten. Om placeringen av huset varit klart sedan i början av mars, behöver bygglovshandlingarna inte vara direkt felaktiga när de anländer från firman den 30 april, när vi blivit lovade att de skall komma senast den 30 april.
Så dagens roligheter med forsränning blev förbytt till stress och frustration - tack för den!
Förhoppningsvis görs det i skrivande stund en jäkla massa jobb långt ner i småland just nu...för jag tror faktiskt jag ser rött om jag skall behöva vänta en vecka till på detta.
 

Valborgsmässoafton....

1977 eller 1978, med nybyggt hus:
 
...i år firar vi i Uppsala...
 
 
Nästa år firar vi förhoppningsvis på ön i nytt hus!
 
 
 
Han nu en alldeles underbar valborg! Vi skall försöka njuta av Uppsalas stoj och stim och försöka sakna vårt hus så lite som det bara går!!!!!!
 

Skulle man jobba också?

Eftersom husprojektet inte är ett självvalt projekt blir det så uppenbart att det tar tid att bygga hus. Vissa dagar känns det därför som jag jobbar mer med huset än mitt riktiga jobb. Det är telefonsamtal, sms och ett och annat mail. Det tar bara ett par minuter här och där, men dessa påminnelser om huset får mina tankar att vandra iväg. Ibland är det kul, ibland är det frustrerande. Just nu är det frustrerande fast ur en mycket positiv mening. Det är en intensiv period på jobbet och en ändå intensivare period på husfronten...och det säger en del när jobbet just nu och de närmaste veckorna kommer kräva en 140% insats. Fritid...nä, det är inget jag känner till just nu...när jobbet är slut för dagen, och innan jobbet börjar för dagen, och på lunchen och fikarasten sköts husbygget...fritiden består av hundpromenader (när det diskuteras hus) och tv-tittande (när vi tittar på favvoprogrammet (Grand Design)) eller bloggande (på denna blogg). Helt galet, jag vet! Vi är helt, helt hjärntvättade...men det kanske är så det måste bli när man kastas in i ett projekt? Tack och lov delar jag projektet med maken och han är lika engagerad som jag.