Beskedet
Den 22 oktober var en sådan där dag när allt går fel.
Stress på jobbet
Barn som befinner spig på fle ställe vid fel tillfälle
Massor att göra och tiden som bara försvinner.
Redan innan det hemska telefonsamtalet sa jag att detta var en alldels förskräcklig dag, men den blev inte bättre!
På kvällen, när jag äntligen skulle pusta ut, ronger telefonen. Det är räddningstjänsten och de börjar med att fråga om jag sitter ner. Så det var bara att sitta ner. De kommande minutrarna är de hitills hemskaste minuter jag uppplevt i mitt liv. Under tiden som han berätttar vad som hänt upplever jag tankar som;
- Han skämtar, detta är dolda kameran
- Det här rör inte mig, de måste fått tag på fel person
- Det är en dröm, en overklig och hemsk mardröm
Eftersom jag inte tror ett ord av det han säger startar jag datorn och googlar paralellt. Jag möts av följande:
och det här:
Man berättar att huset var övertänt när deltidsbrandkåren kom dit och att det därför inte hade funnits något att göra mer än att försöka rädda omkringliggande byggnader.
När vi lagt på inser jag att jag måste berätta för mamma, men jag tvivlar fortfarande på att det verkligen är vårt hus. Jag bestämmer mig för att ringa en av de åretruntboende på ön som jag känner ganska väl. En halvtimme senare kommer ett samtal från honom; Jo, det är vårt hus som brunnit, och nej det finns inget kvar. Då ringer jag mamma.