Jobbar på med lösöret...
...och fy vad det svider i hjärtat att minnas de där sakerna som försvann. Ondast gör nog de där tre lådorna som jag hade packat ihop och förseglat och som innehöll allt fint och värdefullt från våra barns första levnadsår. En låda till vart barn innehållande förlossningsjournaler, deras första hårtofs, anteckningar om när de log, när de kröp och när de gick för första gången. Innehållande alla "välkommen till världen"-kort, alla dop-presenter. Innehållande deras först kläder, deras första skor, deras bästa haklapp och ett par fina gosedjur. Favoritskallran, favoritfilten, favoritleksaken. Innehållande första nappen och bästa tallriken. Vi kanske minns än då...men det gör ont!
Att sedan förlora den dopklänning som mammas bästa väninna sydde till min syster 1954 och som sedan både min syster, jag, min systers fyra barn och mina tre barn döpts i känns förfärligt. Nu kan man ju ställa den kloka frågan om varför man har en dopklänning och så i ett fritidshus. Men i vår värld hängde en skör dopklänning bäst i ett hus och i en garderob som sällan används. Därför hängde även min brudklänning där, precis som den balklänning jag lät sy upp på atelje och hoppades att döttrarna skulle kunna använda om några år.
Behöver jag säga att en timme om dagen är allt jag orkar jobba med minnena som försvann?
