Autopilot och Panikångest
Jag har ju skrivt några gånger om reaktionen som kom när vi fick beskedet om att huset brunnit ner och veckorna därefter. Hur jag först trodde att telefonsamtalet från räddningstjänsten var ett taskigt skämt från dolda kameran. Hur jag därefter bara skakade och grät. Hur jag hyperventilerade och hur jag minns att jag periodvis fick fokusera på att bara andas in och andas ut.
Hur min man dagen efter mer eller mindre fick göra allt, hur han liksom fick fösa mig i rätt riktning och tala om för mig hur jag skulle göra och vad jag skulle göra, sorgen och chocken var förlamande.
Sedan kom känslan av att det var mitt fel, att jag hade kunnat göra något annorlunda och med den känslan kom panikångesten. Panikångesten hemsökte mig framförallt nattetid och det gjorde det både svårt att somna men innebar också att jag vaknade med panik. Ibland vaknade jag med panikångest 4-5 gånger per natt. Jag löste det genom att ”sova” på soffan. Där bäddade jag ner mig och tittade på film och helt plötsligt trillade ögonen ihop och jag sov. Sedan vaknade jag av panikångest ett tag senare, satte på en ny film tittade, ögonen föll ihop och jag sov. I cirka tre veckor höll jag på så och sov framför tv:n men det lättade ångesten eftersom jag fokuserade på filmen istället för på mina tankar när jag somnade. Därför fick jag sova 1-2 timmar i stöten och totalt mellan 4-6 timmar per natt…vilket man ju klarar sig på även om man är trött. Detta innebar att jag trots allt kunde gå till jobbet under denna period. Vilket var väldigt viktigt för att ändå få ett så normalt liv som möjligt. Detta innebar att jag inte heller behövde ta tabletter.
Sedan kom nästa reaktion - allergichocken. Jag har en väldigt känslig kropp och har allt som oftast nässelutslag. Dessa nässelutslag går ibland (under perioder av hög stress) över till dermografism (beröringsallergi = kroppen reagerar allergiskt på allt som nuddar vid huden)...tack och lov vissta jag vad det var och att det är viktigt att få snabb behandling...så med maximal dos antihistaminer i 6 veckor och en rejäl kortisonkur kunde denna reaktion stillas. Ja, och då ungefär hade det gått två månader från de att huset brann. Därefter har det varit lugnare, ångest ibland, tvivlan ibland och mycket tårar. Ilska kom som ett brev på posten efter 3 månader och höll i sig i cirka en månad.
För varje vecka som går blir allt mer stabilt, men det tar nog lång tid innan vi kommer ha ett helt normalt känsloregister här hemma. Vi överreagerar, tar saker personligt och känner oss grymt missförstådda. Minsta oro och ångesten och sömnlösheten är tillbaka. I grunden vill vi bara en enda sak och det är framåt. Vi vill kunna lämna allt det jobbiga bakom oss och ovisshet är förödande. Därför är varje steg framåt livsviktigt och det steg vi just nu slåss för med näbbar och klor är att kunna få bygglov.