nyahuset.blo.gg

När jag var liten, var jag mycket sjuk, jag bodde till och från på sjukhus och besöken på sjukhus var många. En av anledningarna till att mina föräldrar 1976 köpte tomten och därefter byggde huset var för att jag skulle få en fristad att må bra på och för att bli frisk. På 1970-talet och 1980-talet hade läkare och sköterskor inte kommit på detta med positiv belöning i form av en liten present när man var duktig. Istället tog mamma med mig till Stor & Liten i gallerian efter varje sjukhusbesök och där fick jag välja en smurf. Och eftersom sjukhusbesöken var många, blev samlingen stor! Och var skulle den samlingen förvaras om inte i stugan, som också var så tätt knuten till min sjukdom.

När jag sedan själv fick barn brukade barnen låna mina smurfar, och när de sedan började köpa små presenter till sin mamma på födelsedagen och julen, valde de ofta att köpa en smurf var. Samlingen växte och var inte bara älskad av mig utan även mina barn.

För att lära sig vilka smurfar vi hade och vad de faktiskt hette (jag hade ju alltid döpt dem som jag ville som barn) skaffade vi en smurfkatalog, och i den läste både jag och barnen massor. En del av smurfarna var nästan värdelösa, andra var värda en hel del pengar. Men för mig var smurfsamlingen ett minne av min sjukdom och en del i kampen för att bli frisk och leva ett så normalt liv som möjligt.

Behöver jag säga att alla mina smurfar försvann i branden, varenda en av de cirka 150 smurfar som jag hade. Men så i början av mars när vi var vid stugan hittade yngsta dottern en bit av en sida från smurfkatalogen. På något vis gav det en känsla av att de två smurfarna på pappersbiten överlevde!

 

Jag vet inte om jag någonsin kommer orka bygga upp samlingen, det gör faktiskt för ont att tänka så långt. Jag önskar bara av hela mitt hjärta att den fanns kvar…den var ett monument av min barndom.