Tomtångest
Läser blogginlägg efter blogginlägg hur folk njuter av våren, av sina tomter och trädgårdar. Det är då som det blir så uppenbart att vi förlorat något vi verkligen älskade. Känslan av att längta till vår och sommar. Att planera och pula på tomten. Att njuta av vårens första solstrålar på tomten.
Vi kommer så klart åka till tomten några gånger i vår, men någon avkoppling blir det inte. Att planera odling och pyssla bara för pysslandets skull är så långt borta.
Om vi skall göra något blir det till att plocka glassplitter och åter glassplitter. Troligtvis behöver vi även flytta vår "odlingslott" eftersom det nya huset (om det blir vårt drömhus) kommer placeras annorlunda på tomten.
Men 90% av tiden kommer våren och sommaren få insupas i lägenheten och på vår balkong. Därför unnade jag mig ett litet miniväxthus från IKEA idag som tröst.
Dessutom unnade jag mig ett olivträd (mitt förra brann upp). Lite mys måste även vi få ha det, och kanske, kanske kan det fylla ett stort tomrum.
Dessutom börja maken och jag får ord på våra känslor och tankar om förlusten av huset...för vi har faktiskt svårt att förstå varför vi hela tiden reagerar så starkt, varför smärtan är så stor...men vi tror att vi äntligen fått ord på allt nu. Nu kanske vi kan vara tydligare i vår komunikation. Men jäklar vad ont det gjort att syna sig i sömmarna.
Att dessutom bli konfronterad (på ett kärleksfullt sätt) av släktingar som för vårt välmående vill tränga genom skalet gör ont. Det var faktiskt chockerande att genom detta se hur fruktansvärt dåligt psykiskt vi faktiskt mår. Men ur detta växer en plan, en plan där maken och jag skall försöka ta hand om varandra lite mer och inte bara jobba, ta hand om barnen och tänka på hus. Kanske en resa i sommar!? En resa tillsammans för att slappna av och hitta tillbaka till varandra och få energi att orka vidare.