nyahuset.blo.gg

Vårat fina, älskade, underbara hus är liksom bara bort. Det bara försvann!

I början minns jag hur jag kunde vakna upp mitt i natten alldeles kallsvettig och tänka; Jag har slarvat bort huset. Jag kände genuint att det var mitt fel att huset försvann, för det var jag som hade lämnat huset sist. Det var jag som tog ansvar för huset nu när mamma inte längre orkade. Jag kände precis som ett slarvigt barn, att nu kommer mamma bli arg för att jag slarvat bort huset.

Vi började succesivt skapa en bild av vad som skedde och mycket tyder på att blixten slog ner i vårt hus. Vi fick en fattbar förklaring men ändå kan jag inte riktigt förstå att huset inte står kvar. Jag minns ju huset så tydligt. Hur kan det då inte finnas kvar när minnesbilderna är alldeles skarpa. Jag t.o.m. känner träts ådring i mina fingertoppar. Hur kan jag känna och minnas detta om huset inte finns?

 

Sedan kom sorgen, sorgen över att aldrig kunna få tillbaka det vi hade. Detta har berabetats både hemma, med försäkringsbolaget och husfirman. Den genuina, nästan barnsliga, övertygelsen om att huset är oersättbart. Oersättbart både i materiell mening men framförallt i känslomässig mening.

 

Vägen vidare har vi försök hitta och här har vi nog mest snurrat runt i cirklar. För hur vet man vad som skall byggas upp om man aldrig ens funderat på att bygga hus? Och hur vet man hur mycket ett ersättningshus får kosta om man aldrig budgeterat för ett bygge?

 

Vi har fått lära oss om saker som vi aldrig velat lära oss om...såsom rivningslov, bodelningar, detaljplaner osv. Vi har tvingats ägna hundratals och åter hundratals timmar åt något vi inte vill behöva göra.

 

Det har varit känslomässigt starka och omväxlande 6 månader. Och jag hade hoppats att vi hade varit längre fram i ersättningsprocessen än vad vi är. Men nu är det inte så, och vi får jobba vidare ifrån där vi är. Någon gång i framtiden (för hoppningsvis inte för långt borta) har vi ett nytt hus på tomten att älska.